idag
fick mina efterlängtade "snigel" pussar idag som jag har längtat efter dem! leo har varit sparsam med dessa och jag funderar ju givetvis om det var för att jag färgade håret för en vecka sedan, men det kan väl för sjutton inte ta en vecka för min son att känna igen sin mamma (?). var på god väg att slänga på en blekning så att jag kom i form igen men icke (!), vill ju vara brunett nu! baksidorna med att bli brunett igen efter tio år som blondin är ju som sagt få men det är kommentarerna från familjen som kan kännas tjatigt, vännernas är uppmuntrande men familjen*suck*, och då menar jag inte min sambo eller son (för han kan inte prata, ibland funderar jag på om mattias också fått tunghäfta för den delen :P). måste ju tillägga att jag är tvilling, inte stjärntecknet utan jag har en livs levande tvilling som också är brunett och det enda jag får höra är "gud vad lik du blev sanna nu när du färgade håret", visst hon är skitsnygg ingen tvekan där, men det kan ju vara roligt att se ut som mig själv för en stund! vill ju vara mig själv för en stund.
lyckan är inte målet, lyckan är att ta sig dit. visst ska vi ta vara på den tid som flyter oss förbi, är det tiden som flyter som gör att vi inte känner lycka? när vi har nått lyckan (läs målet), visst är det så att vi vill ha något annat då, så nog är det ändå tiden mot lyckan (läs målet) som är lyckans väg?
